Lite friare, lite vildare

När jag var 20 år gav jag mig iväg på vad som fortfarande är mitt största äventyr. Lilla oroliga, neurotiska jag satt mig på ett flygplan på Kastrup på väg till London Stansted. För att sedan ta bussen mot Bournemouth där jag skulle ha spenderat 12 veckor men i slutänden bodde 7,5 månader.

Nu känns allt det som en annan tid och ett annat liv. Det var ett galet, skrämmande, roligt, innehållsrikt och helt enkelt underbart liv. Jag upplevde så mycket konstiga saker att få saker fortfarande kan förvåna mig. Jag har bott med massor av människor från hela världen, jag har fått minnen för livet och jag upplevde hur det var att leva för veckan (nästan för dagen). Jag gissar att det är enklare att leva mer fritt när man vet att det man gör inte kommer att vara förevigt.

När jag tänker tillbaka nu så får det mig alltid att le, jag fick uppleva den väldigt annorlunda jobb kulturen i England, jag har bott i ett land när det blev utsatt för ett terror attentat, upplevt fotbolls EM i ett land som blir som galna, jag har festat flera gånger mitt i veckan, blivit inlåst i en buss, blivit friad till två gånger & erbjuden att joina en fyrkant, som sagt en intressant tid.

Tur att man skrev resedagbok så att man kan läsa den och drömma sig tillbaka ibland. http://www.resdagboken.se/Default.aspx?documentId=24&section=journey&journeyId=31805&userId=53211

När man tittar på mitt liv idag är det vanligt och tråkigt. Jag som brukade svära på att jag varken tyckte om eller ville ha drama i mitt liv, men nuförtiden är jag i desperat behov av något, om än så litet, som kan tända en gnista i mig.

På tal om England så kom jag att tänka på detta visdoms ord "Never test the depth of water with two feet", det låter klokt, även om jag kanske ska nämna att detta visdoms ord är taget från ett paketet för rizla papper (papper till att rulla egna cigaretter, trott eller ej men cigg är ännu dyrare att köpa i England än i Sverige, så därför rullade man sina egna). Men nu när man tänker på det, borde man inte ibland hoppa rakt i? I de flesta fall ska man kanske känna av vatten djupet med en fot i sänder men ibland måste man väll få chansa?

Ibland sitter jag och titta på foton från den tiden och undra vart den versionen av mig tog vägen. Jag har letat hela mitt liv efter henne, och under en kort sekund hade jag ett svagt grepp om henne, men vad hände? Lämnade jag kvar henne i B'mth? Är hon dömd till att för alltid bara vara ett flagnande minne?